Vy från utställningen Förfärligt härligt. I fonden en 250 cm hög kandelaber i förgyllt flintgods tillverkad av Gustavsberg på 1890-talet (NMGu 8076. Gåva 2000 av Kooperativa Förbundet). Installation av utställningsarkitekt Henrik Widenheim.

Naturligt
Installation av utställningsarkitekt Henrik Widenheim

Utställningen Förfärligt härligt innehåller flera tematiska uppställningar som presenterar stilriktningar som var populära under det sena 1800-talet. Ett tema handlar om vurmen att i konsthantverk och konstindustrins produkter härma naturens former så nära och verklighetstroget som möjligt. Här ses bland annat trädgårdsstolar i form av Karl Johansvampar och en stubbe som Gustavsberg tillverkade i majolika på 1890-talet. Kannan i form av en stubbe är tillverkad av den ungerska firman Herend. Fruktfaten som skymtar i bildens vänsterkant är också från Gustavsberg och de är gjutna i detaljrika formar som fått faten att likna bladknippen med bladnerver och skaft i relief. Porslinsgeten i naturlig storlek modellerades på 1730-talet och tillverkades av Meissen som dekorationer till August den starkes japanska palats i Dresden. Denna get är tillverkad på 1800-talet. Ursprungligen var geten tänkt att vara helt vit. Nationalmuseums get är mer i 1800-talets smak och bemålad på ett naturtroget vis.

Rokoko
Installation av utställningsarkitekt Henrik Widenheim

Utställningen Förfärligt härligt innehåller flera tematiska uppställningar som presenterar stilriktningar som var populära under det sena 1800-talet. Ett tema är Rokoko och i denna uppställning har en buffé av föremål från 17-, 18-, 19- och 2000-tal dukats fram. Här ses porslin tillverkat vid Gustavsberg på 1890-talet. Den stora jardinjären från Gustavsberg som är dekorerad med puttimotiv är komponerad av konstnären Helmer Osslund och målad av proslinsmålarmästare Franz Meder.
Figurinerna i 1700-talets rokokostil är tillverkade på 1800-talet av Rörstrand och Sächsische Porzellan Manufaktur zu Potschappel. Figuriner användes som bordsdekorationer och samtalsämnen. Glasskulpturerna av Anna Berglund är från 2006 och fyller liknande ändamål. Berglund har kombinerat loppisfynd med eget munblåst, gjutet och folierat glas. Resultatet har blivit bordsdekorationer som bland annat väcker tankar om vilka ändamål föremål kan uppfylla och om att ting kan vara praktiska och funktionella både på konkreta och abstrakta vis.

Vas med motiv efter François Bouchers (1703–1770) målning Venus triumf, 1740 (Nationalmuseum), Sign. Franz Meder, Gustavsberg 1897, flintgods, h 100. Installation av utställningsarkitekt Henrik Widenheim.

Klocka, 1800-tal, okänt tillverkare, blandade material

Vas med skulpterade rosor, Gustavsberg, 1888-90-tal, i priskuranter kallades materialet Ungersk moss majolika

Kaffekanna, Gustavsberg, 1860-tal, porslin, h 28,5, b 22, d 11,5
Nationalmuseum    

En vas – tre motiv
Vas med tryckt motiv efter Titian Vecellios (ca 1488–1576) målning Flora, ca 1520, Gustavsberg, 1860-tal.
Vas med genremotiv, Gustavsberg, 1887.
Vas med tryckt porträtt av Carl XV, Gustavsberg, 1860-tal.

Att tillverka gjutformar är dyrbart och på en fabrik som Gustavsberg användes därför formar under flera årtionden. De tre vaserna är tillverkade över en 20-årsperiod, modellen är den samma men dekorens karaktär förändras. På 1860-talet är modellen modern och vaserna dekorerade med ett för tiden tekniskt avancerat fotografitryck av kung Carl XV och ett tryckt motiv efter den under 1800-talets renässansvurm mycket uppskattade konstnären Titian. På 1880-talet bär samma vasmodell ett mer jordnära och vardagligt genremotiv med gatumusikanter i ett snötäckt stadslandskap.        

Vas med motiv efter François Bouchers (1703–1770) målning Venus triumf, 1740 (Nationalmuseum), Sign. Franz Meder, Gustavsberg 1897, flintgods, h 100,

François Bouchers Venus Triumf har ända sedan sin tillkomst 1740 spelat en central roll i de svenska konstsamlingarnas historia. Målningen som allmänt betraktats som ett av rokokons förgrundsverk beställdes i Paris av den svenske diplomaten och konstsamlaren Carl Gustav Tessin. Tessins samling införlivades 1749 med de kungliga samlingarna och överfördes till Nationalmuseum i samband med öppnandet 1866.

Att Venus triumf spelade en framträdande roll visar bland annat att målningen avbildades i en av de fresker Carl Larsson utförde i Nationalmusei trapphall 1896. Gustavsbergs praktvas med samma motiv knyter an till denna berömmelse. Motivvalet berättar om företagets konstnärliga ambitioner, i synnerhet om porslinsmålaren Franz Meders förmåga. Venusvasen ställdes ut på Stockholmsutställningen 1897 och hade tillsammans med Kungavasen en framträdande plats som publikdragare.

Tre vaser med folkdräktsmotiv, signerade av porslinsmålaren Franz Meder, Gustavsberg, 1896, 1898, 1899, flintgods, h 39, Nationalmuseum.
”Hvarför är en tallrik vacker, när dess kant pryds med väl stiliserade blommor, men däremot ful, när den har en dalkulla i botten? Emedan det är löjligt att äta på en dalkulla!” Detta konstaterar Ellen Key som svar på det sena 1800-talets vurm för porslin med folkdräktsmotiv.

Alla delade inte Keys åsikt och att dekorera prydnadsföremål och serviser med människor i folkdräkt var ett sätt att visa upp en särpräglad regional identitet. Intresset kunde vara motiverat såväl av ren exotism, som ett tillbakablickande nationalromantiskt intresse för allmogens seder och bruk.

Förlagor hämtades ur album som Ett år i Sverige och Afbildningar af Nordiska drägter sådana de burits eller bäras uti olika landskap.

Vas i Vase de Corinthe-modell
Sign. E. Froment, Sèvres, 1883
Porslin, h 77, diam. 46
Nationalmuseum

Franska republikens regering gav 1885 Nationalmuseums nyinrättade Konstslöjdsavdelning sju vaser från Sèvres i gåva. Tre av dem visas i utställningen Förfärligt härligt, precis som vid sekelskiftet 1900, uppställda på ett bord ur Carl XV:s samling. Officiella gåvor nationer och institutioner emellan har stort symbolvärde och att Frankrike valde att ge bort vaser från Sèvres visar att de representerade det bästa nationella konsthantverk Frankrike vid tiden ansåg sig kunna frambringa.

På piedestal
Piedestal och jardinjär i renässansstil, Gustavsberg, modellerna tillverkades från 1880-talet till omkr. 1900, majolika.

               
Piedestal är en fotställning eller sockel som i klassisk arkitektur bär upp t.ex. en kolonn eller staty. Piedestaler förekom ofta i 1800-talsmiljöer och på dem ställdes praktföremål, samlarobjekt, jardinjärer och vaser med blomsterarrangemang eller krukor med exotiska palmer. Det som ställs på piedestal får en upphöjd särställning.

Gustavsberg tillverkade under flera årtionden nyrenässanspiedestaler av majolika i olika färgställningar. De tillverkade även konsoler, prydnadsföremål, bruksvaror och serviser i samma stil. Rörstrand hade ett likartat sortiment.

Vas med motiv efter Julius Kronbergs (1850–1921) målning Jaktnymf och fauner, 1875 (Nationalmuseum), Gustavsberg, 1896, porslin, h 67 x b 35 x d 20
Nationalmuseum

Jaktnymf och fauner blev Julius Kronbergs genombrottsverk och hörde till de mest uppmärksammade målningarna i Sverige på 1870-talet. När den visades 1876 i Stockholm växlade reaktionerna kraftigt. Somliga uppfattade motivet som allt för sexuellt utmanande. Andra bedömare menade att målningen var ett fullödigt mästerverk som omedelbart måste förvärvas av Nationalmuseum. Genom att överföra det välkända motivet på en praktfull lockurna demonstrerade Gustavsbergs porslinsfabrik både konstnärlig och teknisk skicklighet. Som förlagor i verkstaden fungerade fotografier i serien Nordiska konstnärers arbeten och konstskatterna i National Museum.

Skål på fot, Gustavsberg, 1883, majolika, h 26,5, Nationalmuseum              

Hängsmycke med vintermotiv, G. Lerl & Söhne, Wien 1873, försilvrad metall, turkoser, emalj, h 10, Nationalmuseum

Chatelaine i renässansstil, G. Lerl & Söhne, Wien 1873, emalj, h 17, Nationalmuseum NMK 569/1885

En chatelaine bars av kvinnorna vid midjan och i den kunde nycklar, klocka, sigill och andra mindre ägodelar fästas. Herrarnas motsvarighet för att hålla reda på klockan var en kedja mellan västfickorna eller i byxfickan.

Lockurna med motiv efter Amalia Lindgrens (1814–1891) målning Söndagsafton i en dalstuga, 1860 (Nationalmuseum), Rörstrand, 1878, porslin, h 43, Nationalmuseum

I Gustavsbergs porslinsfabriks arkiv finns ett antal fotografier av Nordiska konstnärers arbeten och konstskatterna i National Museum. Bilderna har använts som förlagor. Här finns även studiobilder av kungligheter och damer i folkdräkt som överförts på väggfat och praktpjäser.

Att använda välkända bilder som förlagor väckte intresse och gav tillverkarna prestige. Anledningar till varför någon ville köpa varorna var rimligen de samma. Att ett konstverk och dess innebörd kan vara välkänt kan idag verka främmande. Men i det relativt bildfattiga 1800-talet kunde ett konstverk få ganska stor uppmärksamhet genom publicering och presentation i en illustrerad tidskrift. Det fanns även en vilja att sprida god och uppbygglig konst och konstverk förekom som bilagor att spara eller sätta upp på väggen. En annan viktig kanal för bildspridning var folkskolans läseböcker som var illustrerades med folklivs- och historiemåleri.

På världsutställningen i Philadelphia 1876 visade den svenska avdelningen tablåer med dockor i folkdräkter. En av tablåerna byggde på Amalia Lindegrens målning Lillans sista bädd. Enligt rapporter var docktablåerna ett uppskattat inslag som stal uppmärksamhet från de mer kommersiella utställarna. Kanske var det som svar på detta som Rörstrand i Paris 1878 visade en prakturna med motiv efter Lindegrens målning Söndagsafton i en dalstuga. Båda verken berättar i en nationell kontext om hur Sverige är på väg att lämna jordbrukssamhället (se nedan). I den internationella världsutställningens kontext handlade det mer om exotism och att, precis som när svensk design idag lanseras, använda idéer om nationell särart för att sticka ut och skilja sig från mängden.

Det är en spännande tanke att fundera på vilka konstverk eller bilder som idag skulle kunna användas på ett liknande vis? Vilka bilder känns igen? Skulle föremål i vår tid prydas av sport- och filmhjältar, politiska ledare, vänner eller familj? Och vilka budskap skulle kommuniceras?

Gustavsbergs monter på Stockholmsutställningen 1897. Den så kallade Kungavasen och en vas dekorerad med motiv efter François Bouchers målning Venus triumf bildar publikdragande blickfång. En dam i Rättviksdräkt agerar värdinna.

Smyckeskiss ur Hammerska samlingen
I Nationalmuseums samlingar finns över 4 000 smyckesskisser ihopsamlade av juveleraren Christian Hammer (1818–1905). Skisserna är anonyma och odaterade. En del av dem kan vara utförda av Hammer själv, men att döma av de varierade manér som finns representerade har sannolikt en rad händer varit inblandade. Vissa exempel är schematiskt utförda studier. Andra är små fullgångna konstverk där smycken framställts realistiskt i naturlig storlek, med stenar i olika färger, sprakande diamanter och förgyllda dagrar som får juvelerna att glimma som om de var av verkligt guld.

Det varierade utbudet av modeller som finns avbildat tyder på att skisserna tillkommit under en lång period. Alla det sena 1800-talets trender finns representerade i skissamlingen, så även alla typer av prydnader. Här finns förlagor till praktfulla garnityr, halssmycken, nyckel- och klockkedjor, diadem, nålar, berlocker, armband, örhängen, broscher och bältspännen.

Renässans
Kaffeservis i renaissancestil, Magnus Isaeus, Gustavsberg, 1870-tal, emaljmålad fajans.
Vas på piedestal, Schreiber & Neffens, Wien, 1870-tal, emaljmålat glas.

Terrinporträtt, Anna Berglund, 2006, formblåst glas i underfång.

Glas, porslin, trä eller metall? De svarta, blanka föremålen i renässansstil ser likartade ut men är de är gjord av olika material. För ärlighetskrävande kritiker är likheter av detta slag något förfärligt. I slutet av 1800- och i början av 1900-talet utvecklades idéer om att varje material har unika inneboende egenskaper som bör utnyttjas och framhävas i formgivningen. En strikt tolkning av denna designprincip innebär att det direkt ska gå att se av vilket material ett föremål är gjort av. Allt annat är imitation.

En fråga att fundera över är varför detta skulle vara viktigt? Kan inte en viss osäkerhet fascinera, förhöja och förhärliga hur en sak upplevs? Är det en teknisk och konstnärlig prestation att få ett material att likna ett annat? Varför skulle det vara problematiskt att porslin, lackade trä- och metallytor, och idag även moderna plast- och kompositmaterial, gestaltas likartat?

I 1900-talets designdebatt har fokus ofta varit på materiella egenskaper, tillverkning och praktikaliteter. Finns det fler aspekter värda att beakta? Andra idéer att förmedla via föremål och miljöer? Anna Berglunds svarta glasobjekt från 2006 kan ses som en önskan om att vidga vyerna – en terrinliknande form utan praktisk funktion, en modern praktpjäs som återanvänder historiska förebilder och bejakar ett behov av prydnad och sinnlighet.

Fornnorden
Vas med motiv efter Mårten Eskil Winges målning Tors strid med jättarna, Gustavsberg, 1873, flintgods. Figur efter C. J. Dyfvermans skulptur Vikingen, Gustavsberg, 1889–1925, parian. Serviser och praktvaser i fornnordisk stil av Magnus Isaeus och August Malmström, Gustavsberg, 1870-tal till omkr. 1900.           

Rokoko
Serviser i rokokostil, Gustavsberg, 1890-tal.

Sockerskål och saltkar, Gustaf Möllenborg, 1847.

Jardinjär, Gustavsberg, 1890.

Bestik med porslinshandtag, (ingen uppgift på årtal)
Figuriner i rokokostil, 1800-tal, porslin.
Bordsdekorationer, Anna Berglund, 2005/6, secondhandglas och munblåst, gjutet och folierat glas.

Glas
Skålar, fat och blomsterbåtar, pressat och gulfärgat glas, George Davidson & Co, England, 1890-tal.

Vas, sockerskål och gräddkanna i nygotisk stil, svensk tillverkning, 1850-tal, pressglas.
Lockpokal med svenska riksvapnet, Kosta, 1898-1902, slipat glas.

Dubbelskål och bålmuggar, pressat och orangefärgat iriserande glas, USA, 1905-20.
Två lockpokaler, Reijmyre, 1897, uranglas.
Remmare med lock, Reijmyre, 1889, slipat glas.
Tre lockpokaler, Reijmyre, 1893, slipat glas.
Skål på fot med lock, svensk tillverkning, 1840-50-tal, glas blåst fast i form.
Vas, tjeckisk tillverkning, 1890-tal, glas med emaljmålad dekor.
Lockpokal, Anna Berglund, 2006, collage av seconhandglas.

Natur
Tillbringare i form av en ananas, pastejform med lock, uppläggningsfat med lock i form av en hydda, fat på fot, bladformade fat, Gustavsberg, 1870-90-tal, majolika.
Kannor i form av ett ymnighetshorn och en stubbe, Herend, Ungern, 1870-80-tal, majolika.
Björnfiguriner, Jakob Robertsson, 2002, stengods.

Nationalmuseums konsthantverksavdelning sekelskiftet 1900 med "Franska gåvan"

Vy från utställningen Förfärligt härligt. I fonden en 250 cm hög kandelaber i förgyllt flintgods tillverkad av Gustavsberg på 1890-talet (NMGu 8076. Gåva 2000 av Kooperativa Förbundet). Installation av utställningsarkitekt Henrik Widenheim.

Vas med motiv efter François Bouchers (1703–1770) målning Venus triumf, 1740 (Nationalmuseum), Sign. Franz Meder, Gustavsberg 1897, flintgods, h 100. Installation av utställningsarkitekt Henrik Widenheim.